my purple jelly monster

Girls on film

2006-09-13T03:38:00.000-07:00

Människor jag aldrig mer vill se på tv:

1. Filip och Fredrik
Suck. Jag blir så trött på er grabb-grabbiga nördhumor och er fascination för andra män och andra mäns polare. Blir så trött av att alla era "Sveriges skönaste människor" hade penis. Fredrik och Filip, ni är daterade, tråkiga och fega. Försvinn från min tv.

2. Josefin Crafoord
Visst. Du är snygg. Men det är också det enda. Du är ointressant, okarismatisk och tråkig att titta på. Fling får mig att vilja abdikera från posten som människa.

3. Kungen
Som fröken Crafoord. Fast ful. Representerar dessutom förkastligt system och verkar inte skämmas över det.

4. Anna Book
Nej.

5. Bert Karlsson och/eller Gry Forsell
Dött lopp. Kan inte bestämma mig för vem jag tycker är mer enerverande. Vet bara att jag vill ha dem väck från rampljuset.

----------------------------------------------------------------

(Skrattar lite för mig själv och tänker på när Mathias skojade om Hå-hå-ya-ya flickornas gudomliga hemligheter. Han är toppen, min kille. )

Ding, ding, ding. Adrenalin.

2006-09-12T10:25:00.000-07:00

Kom precis hem från galet träninspass med en av huvudkoreograferna till Body Combat som var på besök i Sverige. Rachel (som hon heter) hade helt underbar energi och var en sådan människa som fick en att tycka att det var ok att hoppa en halv meter över marken trots att man knappt orkade andas eller tänka. På väg ut från gymmet krockade jag med minst fem grejer, helt adrenalinstinn och flummig.

Jag hade en lång lista med saker jag ville skriva om egentligen, men det funkar inte just nu. Är bara nöjd. Slutkörd. Nöjd. Trött. Glad.

Jag kommer ha så himla ont i kroppen imorgon.

Kallsvett och Katamari

2006-09-07T07:27:00.000-07:00

För andra torsdagen i rad är jag gruvligt, gruvligt bakis. Jättebakis. Spelar Katamari och kallsvettas, dricker te och äter mjuka mackor. Ska packa ihop mig snart och gå och träna, tror att jag skulle må bra av lite fysisk aktivitet...

Kvällen igår var trevlig, om än toppad med höga förväntningar och påföljande prestationsångest. Jag vill ju prestera ju. Jag vill ju vara bra. Jag vill vara bra.

Pet peeve

2006-08-31T05:39:00.000-07:00

Idag har jag brottats med mina tre yttersta internethatobjekt - csn, Internet Explorer och e-legitimationer. Vilken jäkla röra. Som om huvudet inte smärtade redan innan.

Blöt filt

2006-08-28T02:07:00.000-07:00

Fick U på min logiktenta. Tredje gången i rad. Självföraktet lägger sig över mitt ansikte som en blöt filt och ungefär samtidigt som jag kippar efter luft tänker jag att det kanske är hög tid att ge upp. Tanken på att jag gång på gång utsätter mig själv för uppenbara risker att misslyckas irriterar mig. Funderar på allvar på att lägga ner hela utbildningsprojektet och hitta ett jobb där kraven för att lyckas är så låga att jag aldrig riskerar att understiga dem.

Driving miss Crazy

2006-08-22T08:18:00.000-07:00

Det är jäkligt läskigt, och mot slutändan även hyfsat smärtsamt, att få vattenplaning med en cykel.

Story of a joke

2006-08-20T13:02:00.000-07:00

Det absolut roligaste jag sagt i mitt liv sa jag för ungefär två år sedan. Det var spontant, kvickt och käckt, och den enda som hörde mig var min mor. Skämtet var av ordlekskaraktär, en typ av skämt jag uppskattar högt och mycket. Jag kan fortfarande skratta högt när jag tänker på den gång som Lotta borstade mjöl av en skärbräda och konstaterade "I've now deflowered it", eller när jag tänker på att läkare utan gränsers popband skulle heta "Flu fighters". Mathias och jag ordvitsar närmast konstant, och det roar oss ofta bortom alla rimliga gränser.

Det tråkiga med ordvitsar är att de är hopplösa att återberätta. Mycket av humorn ligger i den kvicktänkta in-the-moment-fun-right-now-andan, och stämningen kring skämtet är svår, om inte omöjlig, att återskapa. Ofta är ordvitsar dessutom generellt sätt dåligt gångbara internationellt, vilket gör att alla försök att återberätta dem på annat språk än det på vilket det från början utfördes på är ett uppdrag dömt att misslyckas.

Med all denna kunskap om ordvitsens begränsningar och klara svårigheter skulle man därför kunna tycka att det är en ganska dum idé av mig att, i fyllan och villan under gårdagens efter-kräft-fest på söder, försöka återberätta denna mitt livs roligaste one-liner för Robbans tyska flickvän.

Japp. Man kan tycka det.

Den oranga faran

2006-08-19T04:57:00.000-07:00

Bjarke och jag lever livet i Stockholmstrafiken. Vi susar om biltrafikanter, barnvagnar, andra cyklister, moppar och små hundar. Fort som attan går det där vi seglar fram, högt upphöjda över stadens alla sorger och bekymmer.

Men. All is not well in the realm of Bjarke. Gång på gång verkar vi hamna i förtret, och gång efter annan försöker vi intala oss själva att det inte var vårt fel. Som den gången vi nästan rammade en annan cyklist efter det att vi tagit vänster i den stora korsningen vid Fridhemsplan där man tydligen inte får ta vänster. Knappast vårt fel, skylten var dold. Eller den gången vi faktiskt körde på en annan cyklist vid Solna centrum efter att vi av misstag hamnat på fel sida vägen. Kunde väl inte vi hjälpa, sikten var begränsad. Den gången i förra veckan då vi nästan blev påkörda av en Ford på Odengatan. Inte vårt fel, vi låg på huvudled och behöver minsann inte väja för vänstersvängare.

Fast ibland måste man faktiskt erkänna när man har fel. Så. Då gör jag det nu. Idag hade vi fel. Väldigt fel. Efter ett tokigt tufft combatpass på sats Fridhemsplan gränslade jag Bjarke och kastade mig ut i trafiken för att trampa hem och dusha och äta en avocado. Mitt i kastet insåg jag att det mindre än 30 cm framför mig stod en eldriven rullstol med en kvinna utan ben i. Tack vare ormsnabba reflexer (Mmm. Ormsnabba, faktiskt.) och tokigt bra bromsar lyckades vi undgå att ytterligare kvadda den stackars kvinnan med ungefär 3 cm till övers.

Färden hem var lugn och sansad. Mist sagt. Alla i hela stan körde om oss. Inklusive barnvagnarna. Jag spenderade hela vägen med att rabbla för mig själv "Perkulator? Nej. Inte Perkulator. Vad är det de där elektriska rullstolarna heter? Perkulator? Nej?" I skrivande stund är jag fortfarande osäker på vad det är de kallas. Får ta och googla det sen.

Så, kära läsare, se detta som en varning. Stockholmstrafiken är inte en säker plats. Särskilt inte sedan jag och Bjarke blev en del av den. Se upp för den oranga faran!

Pride and prejudice

2006-08-05T13:59:00.000-07:00

Efter ytterligare ett år som en i publikhavet på pridefestivalen kan jag konstatera att Mathias fortfarande är långt mycket mer populär i gaykretsar än jag. Han blev flirtad med åtminstone tre gånger (bland annat av killen som stod brevid oss på gatan under hela paraden). Mig var det inte en endaste brud som kastade ens ett andra ögonkast på. Kan inte hjälpa att känna mig lite avis, samtidigt som jag ju förstår vad det är de ser i honom.

Jonas Gardell var där, som alltid. Gudrun Schyman. Mark Levengod. Och IKEA. Är det fest så är det. Kunde inte för mitt liv fatta vad Natacha Peyre gjorde på ett av flaken (förutom att låta sina tuttar poppa ut ur bh:n med mer eller mindre jämna mellanrum), men kunde samtidigt konstatera att hon inte var fullt så mal place som IKEAs renodlade reklamkampanjsvagn ("Kom in i garderoben"??! Kom igen.).

Jag har svårt att förstå att homofobi fortfarande är en verklig fråga. Vem är homofob idag? Idag!? Det borde finnas mycket viktigare saker att diskutera än vem som sätter på vem. Kan egentligen inte förstå hur någon kan känna sig så berörd av andra människors sexliv. Hon slickar fitta. Men det gör (förhoppningsvis) han också. Han suger kuk. Men det gör hon med. Mig kvittar det faktiskt. Kul med parad, dock.

Sinnessensorer och Pelikan

2006-07-29T14:09:00.000-07:00

Johans ryska vän Julia är på besök, vilket föranledde en mycket trevlig eftermiddag och kväll, först med fika och senare middag intagen på Pelikan på söder. Jag är generellt sett emot söder och all dess fånerier och ytligheter, men har på sistone insett att det nog finns en del guldkorn där trots allt.

Har också insett att jag inte längre skriver kåserier på sådant sätt som jag förut gjorde. Funderade ett tag på att tvinga fram något, men beslutade senare att låta allt flyta på i naturlig takt. Kanske återvänder skrattet och glimten av sig själv. Det viktiga är nog att inte pressa fram något.

Idag kom jag på att jag (se föregående inlägg) nog måste finnas i mitt huvud. Ett par ögonblick senare inser jag att jag nog bara tänker så för att det är i mitt huvud merparten av mina sinnessensorer finns lokaliserade, och att det därför helt naturligt är den plats där jag upplever mest saker. Jag är således inte längre säker på att jag finns överhuvud taget. Vem kan alls vara säker på att något jag upplever som sant eller riktigt verkligen är sådant? Keanu Reeves hade för länge sedan konstaterat att det inte finns någon sked. Jag har för länge sedan konstaterat att två års data- och systemvetenskap har gjort mig nördig.

Dödsångest i juli

2006-07-28T12:38:00.000-07:00

Värmen ligger som en tjock hinna kring min kropp, och även om jag spenderar stora delar av dygnet naken verkar det inte hjälpa den hopplöst, kvävande känslan som följer denna oförmåga att temperaturreglera kroppen. Kvällens närmast monsunartade skyfall hjälpte tillfälligt kvavheten ur luften, men nu när åskan dånat ut och regnet sinat finner jag att jag återigen skulle ge nästan vad som helst för lite mindre täckande hud eller mindre vämande hår. Dock är jag inte helt tillfreds med lösningen "raka ditt huvud, flå din kropp" på värmeproblemet, utan inser att jag helt enkelt är tvungen att kapitulera inför det faktum att inte mycket finns att hjälpa min situation. Flåsar således vidare.

Mitt huvud ockuperas idag, förutom av den allt för påstridiga värmen, av tankar på kroppen och dess vikt (i meningen betydelse). Jag står framför spegeln, naken (främst som sagt på grund av värmen), och tittar på detta som jag så länge haft så många åsikter kring. Jag tittar och tittar, och helt plötsligt kan jag inte längre se de hemskheter jag vant mig vid att möta. Låren är inte så farliga. Magen är jättefin. Tuttarna är trevliga och överarmarna muskulösa snarare än tjocka. Jag försöker titta så länge som möjligt, främst för att jag vet att jag imorgon inte längre kommer vara så blid i min betraktelse. Men idag är jag tillfreds. Kanske på grund av att värmen inte tillåter några direkta humörsvängningar åt endera hållet.

Det rent fysiska i kroppens natur är ändå, som jag tidigare implicerat, idag inte särskilt relevant. Tanken hamnar snarare i banor av existensiella funderingar, och jag lägger mycket tid med att stirra mig själv i ögonen och försöka lokalisera var jag är någonstans. Jag vet att jag inte borde. Vet att jag blir nojjig när jag sätter igång. Vet att tanken oundvikligen kommer landa i ett virrvarr av dödsångest och universala utläggningar, men kan inte hjälpa det. Ju mer jag tittar på mina händer, desto mer tänker jag på hur de en dag kommer vara kalla, döda och förruttnade. Det går inte att komma ifrån att det stör mig.

Den observante har förretsen lagt märke till att detta inlägg helt saknar de utlovade bilderna på min fina, nya cykel. Detta beror främst på att jag ännu inte fotat Bjarke, men jag lovar att i sann posting-my-shit-on-the-net-anda komma igång med plåtandet så fort som möjligt. Det är konstigt hur en bild gör det eviga malandet mer uthärdligt.

Kvinnan och Bjarke

2006-07-24T11:37:00.000-07:00

Officiellt sett är jag helt färdigvuxen nu. Om jag av någon anledning skulle förokomma, och anledningen var av sådan natur att det skulle skrivas om mig i tidningarna skulle det inte längre stå "flicka", "tjej" eller ens "ung kvinna" som beskrivning av mig. Det skulle stå "En kvinna i 25-årsåldern omkom idag när hon...".

Så blir det, oundvlikligen. En dag är man del av en grupp man aldrig trott sig kunna tillhöra, ofta utan att ens fatta hur det hänt. 25 årsdagen var egentligen inget sort kliv för mig. Det kom ingen stor smäll, inga plötsliga rynkor, ingen omedelbar hängrumpa och ingen oväntad grånad av håret. Dagen smög liksom bara förbi, precis som alla andra dagar. Men jag märker det. Jag känner i hela kroppen att jag inte längre är en "ung kvinna som idag förorsakades i samband med en..." utan faktiskt blivit vuxen. Gradvis kan jag se hur ansiktet i spegeln förändras, hur hyn blir en annan än vad den varit, hur håret ligger på ett annorlunda sätt och hur min garderob plötsligt upphört att innehålla glittriga små slampiga utstyrslar och mer och mer innehåller lämpliga, enfärgade och praktiska kläder. Det är inte nödvändigtvis något dåligt, ofta är jag glad att jag inte längre klär mig som jag gjorde när jag var 16, men ändå måste jag acceptera att förändringen jag ser när jag öppnar garderobsdörren är betydande.

Mathias strålade mig med den mest perfekta av alla presenter och gav mig en cykel i födelsedagspresent. En orange Crecent Bjarke (bild följer i nästkommande inlägg) som är det tuffaste jag sett. Den går asfort och har ett helt fantastiskt driv. Älskar. Jag och Mathias bestämde oss idag att provcykla tillsammans och tog en tur till Plantagen för att köpa blommor. Halvvägs dit fick Mathias in en argsint geting under tröjan och fick ett jätterött och ont bett på bröstet. Hönsmamman i mig var övertygad om att bettet var dödligt och kunde inte fullt slappna av förrän tre timmar senare när rodnaden på bröstet lagt sig. Elaka djur.

Senare på dagen tog jag Bjarke till träningen. Det gick asfort. Han är bäst. Bjarke.

Good evening, Pasadena!

2006-07-08T05:25:00.000-07:00

Depeche Mode på Stadion igår var fantastiska! I övrigt är det för varmt för att blogga.

Pussel och pavlova

2006-06-25T11:25:00.000-07:00

Chris och Jenny (japp, jag har övergett den fåniga namnförkortningsstandarden, det funkade inte) var ena riktiga sötnosar och gav mig det pussel som Chris skrev om i sin blogg för ett tag sedan.

Jag fullkomligt älskar att lägga pussel. Få saker är för mig så prestationsbefriade och kravlösa, jag kan sitta i timmar och bara peta med bitarna ohch försöka lura ut hur de ska sitta ihop. På ett sätt är det lite som onani, allt är helt utan måsten och det handlar egentligen bara om att ha det mysigt alldeles själv. Fast det är klart. Riktigt samma sak är det ju inte.

Slutligen måste jag faktiskt få skryta lite över min fantastiska pavlova som jag bakade till midsommar. En pavlova är egentligen mest en glorifierad maräng som tar hundra år att baka, men det blir verkligen toppengott med vaniljvisp och frukt. Tjoho för mig!

Åh. Ljusa framtid.

2006-06-11T06:18:00.000-07:00

Min underbart smarta och vackra syster tog studenten i fredags, vilket ledde till ännu mer onyttigheter i min matföring... Det var dock värt varenda pilsnabb kolhydrat och varenda milliliter mättat fett, dagen var helt enkelt underbar. Jag brukar i vanliga fall avhålla mig från att visa bilder i den här bloggen, men gör ett undantag för de här.

Jag är så stolt att jag håller på att spricka...

The day after yesterday

2006-06-01T03:25:00.000-07:00

Muppryck. Jag är så bakis.

A. var på besök från Lund igår, och jag kunde inte hjälpa att fastna i puben med henne hela kvällen. 7 öl senare hade jag tappat all koll på vad som är nyttigt och onyttigt att äta och vräkte glatt i mig chilinötter, popcorn, toast och ännu mer öl. Idag mår min kropp pyton och vill ha vitaminer och frukt. Ska rycka upp mig lite och gå hem och sova undan det värsta, äta något nyttigt och sen ska träna body combat med älskling. Kanske kan det bli bra det här... Snart. Sen.

Blek krankhet

2006-05-31T02:51:00.000-07:00

Gång på gång kastar jag mig in i nya saker utan att tänka längre än "klarar väl jag, hur svårt kan det egentligen vara?". Svaret är ofta att det är väldigt svårt, och att det dessutom kräver en himla massa tid, utbildning och tålamod för att ro i hamn de saker jag startat upp. Sabla lyckade barndom. Sabla föräldrar som alltid uppmuntrat mig.

Jag kan inte programera webbgränssnitt. Jag vet det nu, och jag visste det innan jag drog igång det här projektet. Varför kunde jag inte bara hållit tyst och byggt skiten i java som jag behärskar? Varför ska jag vara så odelat positiv inför min förmåga?

Afterboom

2006-05-30T07:00:00.000-07:00

En vecka senare känns allt bättre. Jag har skrivit min tenta, gjort klart min artikel, haft min fotbollsturnering och diskat min disk (även om jag vet att det finns ny disk som väntar när jag kommer hem). Det känns bra. Inte världsbäst, efetrsom jag inte vet om jag klarat tentan eller fått godkänt på artikeln. Men ändå bra. Jag har gjort något, iaf.

Jag måste köpa ett par nya jeans. Och minst ett par tröjor. Några par skor. Allt sånt där man behöver när man ska jobba på en myndighet. Problemet är mest att jag inte har några pengar. Som vanligt. Jag är så trött på att vara pank.

Det känns som att jag bara skriver en massa strunt hela tiden.

Getting things organized

2006-05-23T09:30:00.000-07:00

Efter den värmande duschen klev jag in i köket och insåg att det var hög tid att diska.

Getting things wet

2006-05-23T09:24:00.000-07:00

I ren frustration över min oändligt växande hög med saker att göra snörde jag på mig joggingskorna och begav mig ut i regnet.

Getting things done

2006-05-23T06:59:00.000-07:00

Mitt i inget befinner jag mig plötsligt i en situation där jag har så mycket att göra att jag inte orkar göra något alls. Jag har tentor att plugga till, artiklar att skriva, turneringar att driva, band att klippa, tavlor att måla, mat att laga, disk att diska, böcker att läsa och ungefär hundra personer att kontakta i olika ärenden. Jag vet att jag måste göra det. Att jag inte kommer hinna om jag inte gör det nu. Att allting kommer bli jättejättedåligt om jag inte sätter igång. Men jag har ingen lust. Det enda jag egentligen känner för att göra är att träna, men det kan jag ju knappast göra så mycket mer än jag gör nu.

Jag har förresten gått upp mina tre kilo igen. Jävla, helvetes skitkropp. Blir så frustrerad över att känna mig så lurad. "Om du äter nyttigt och tränar som ett litet djur kommer du att gå ner i vikt". Jag har varit på gymmet 48 gånger på åtta veckor nu, och väl där förbränt ungefär 24 000 kalorier (ekvivalent med 4.4 kilo choklad eller 370 äpplen) samtidigt som jag ätit enormt nyttigt och välbalanserat, och fortfarande sitter alla kläder som förr, måttbanden visar samma gamla mått, formen är den samma och inte fan har min hy någon nyvunnen hälsosam glöd. Jag blir så frustrerad att jag skulle vilja skrika, det ska inte vara så här, det ska inte vara så att ens kropp bara vägrar och inte vill fatta. Vafan. Det som har hänt är att min kondition blivit ännu bättre än förr, och att jag nu kan göra en himlans massa armhävningar utan större problem. Snacka om imponerande beach-feature. Skit.

Men är det inte knasigt? Varför ska jag behöva bli anorektisk för att gå ner i vikt? jag förväntar mig inga mirakel på en så kort intensiv period, men kom igen... Något borde ha hänt. Det borde finnas några yttre bevis som vittnar om att jag faktiskt kämpar hårt, att jag är en sund människa och att jag har kondis som en jäkla häst. Pytt.

Om bara ett par veckor tar min syster studenten. Det är konstigt att hon blivit så stor. kan inte fatta att det var sex år sedan jag gick ut. Så himla många år. Om lika lång tid är jag över 30. Älskling mer än halvvägs till 40.

Jag vet att det är viktigt att jag gör allt jag måste nu. Jag har bara ingen lust. Ingen lust alls.

Vandringspokal

2006-05-19T13:48:00.000-07:00

Idag har jag byggt en trofé av en gammal sko, en skärbräda, två meter silkesband och en behållare med guldfärg. Jag måste tillstå att det blev en ganska snoffsig trofé, väl värd att slita ihjäl sig för.

Överlag känner jag mig ganska förvånad över det faktum att jag är huvudkoordinator för en fotbollsturnering. Jag som inte ens gillar fotboll. Men jo. Här är jag. Huvudsamordnare. Spindeln i nätet. Trofébyggare.

w-w-w-wonderful!

2006-05-15T08:33:00.000-07:00

Jaaaa! Min tenta är godkänd, jag slipper ha mer ångest! Tjoho!

L kommer hit idag (vilket jag helt glömt bort) och jag måste därför ställa in min aerobics. Var jättevresig över det tills alldeles nyss, när det helt plötsligt inte spelade någon roll alls längre. Guuuud vad skönt!

Big misstake. Huge.

2006-05-14T10:28:00.000-07:00

Blekrosa visade sig vara helt fel färg för den här tavlan. Nu måste jag vänta minst två dagar på att färgen ska torka tillräckligt för att jag ska kunna måla över den. Typiskt.

Blekrosa

2006-05-13T07:59:00.000-07:00

Jag har bestämt mig för att använda en blekrosa färg på de sista vita fälten på min tavla. Jag tror att det kan bli fint.

La-la-la-lasagna

2006-05-12T03:12:00.000-07:00

Jag improviserade ihop en vegetarisk spenatlasagne igår som jag blev mycket nöjd med. Det är coolt att jag kan hitta på egna maträtter som blir goda. Vanligtvis är jag mest bra på att hitta på maträtter som blir ganska äckliga, så det är en förändring.

Överlag är jag på mycket bättre humör idag. Inte alls så nedstämd eller elak, snarare glad och lite fnittrig.

Det känns som att något väldigt roligt kommer hända snart. Kanske är det bara för att det är fredag.

Citronsöt

2006-05-11T08:22:00.000-07:00

Min nyligen stukade fot hindrar mig från att träna, vilket gör mig gråtfärdig, rastlös och elak. Det var så himla onödigt, om jag bara hade sett upp hade det inte hänt och jag hade sluppit sitta här som ett paket och se hur mina 6 träningsdagar decimeras till 4. Skit! Skit!

Jag inser att inställningen är fel. Jag vet att det är knasigt att inte kunna skippa träningen en dag utan att bli nojjig. Men jag vet hur jag funkar. Är jag för snäll mot mig blir inget gjort alls, och jag är livrädd att chansa. Jag funkar asbra så länge jag hårdhänt och hänsynslöst pushar mig själv framåt, men så fort jag slappnar av och ger mig själv en rast slutar det med att rasten blir en livslång siesta.

Så nu sitter jag här. Rastlös, med en svullen fotled och förbannad över hur helvetes klantig jag är. Älskling är på gymmet och håller det pass jag skulle gått idag. På tv skuttar en massa vältränade donnor omkring och intregerar i diverse såpor. Jag sitter i snickarjeans och gör inget. Inaktiviteten får mig att vilja kräkas.

Kanske ska jag måla lite. Kanske känns det bättre då.

Je ne sais pas

2006-05-08T05:14:00.000-07:00

Befinner mig i ett underbart dus av kreativt ovetande just nu, vilket bidrar till större skaparlusta och glädje än någonsin förr. Jag inser att det bästa stadiet för mig att befinna mig i, när jag är mitt uppe i en kreativ process vill säga, är i den stunden när jag inte riktigt vet om det jag gör blir dåligt eller bra. Just i den stunden är det så otroligt befirande att måla. För eftersom det är oklart om det kommer bli bra behöver jag inte oroa mig för att sabba något, eftersom det kanske ändå inte blir bra, samtidigt som jag är sporrad att jobba vidare, eftersom det ju faktiskt kan bli bra.

Tänker inte så mycket på vad J.B. (på förekommen anledning ny namnstandard för att undvika missförstånd) kommer tycka om tavlan, det känns mest som att det kommer vara helt ok om han inte vill ha den. Det är ingen lätt tavla, så jag kommer att förstå om den inte passar alla.

Min förra tavla (läs: min hitills enda) var lättare att ta in. Den består av max 10 objekt utspridda på en löjligt stor duk, vilket gör att den trots ganska grälla färger är vilsam för ögat. Mitt nuvarande verk är inte alls särskilt vilsamt. Åtminstone inte vid första anblicken. Färgerna är klara och linjerna är skarpare än de var på den förra. Det kan bli bra. Det kan bli jättedåligt. Just nu är det underbart att inte veta.

Horatio

2006-05-07T08:01:00.000-07:00

Firade älsklings födelsedag igår med tårta, step-up, långpromenad och lasagne. Det var en mysig dag, som kändes väldigt lång. Idag är vi båda jättetrötta. Spinningen på lunchen idag tog musten ur mig. Pollenfröna på björkarna tar musten ur honom. Överlag är vi två ganska livlösa paket idag.

Börjar störa mig på att min viktnedgång inte syns. Har snart gått ner tre kilo, men kan inte för mitt liv fatta var de tre kilona brukade sitta. Kläderna sitter som de alltid har gjort, och jag ser på det hela taget likadan ut som förut. En liten röst i mitt huvud säger mig att jag säkert gått ner vikten på något totalt ointressant ställe, typ hälarna. Det stör mig.

Om vi någonsin får en son vill älskling döpa honom till Horatio. Det följde en lång förklaring till varför som innehöll orden "ratio" och "hora", men den var för lång för att dra här. Jag kommer iallafall aldrig att döpa mitt barn till Horatio. Det får någon annan göra.

Vidrig värld

2006-05-05T05:29:00.000-07:00

Pratade precis med min mamma i telefon. Hon berättade att någon fångat och försökt hugga ihjäl en av våra katter. Han har opererats och mår rätt bra igen, men det var bra jäkla nära att han dog.

Jag är helt chockad över hur någon kan göra något så fullkomligt vidrigt. Att de överhuvudtaget kan komma på tanken att försöka skära av benen på en katt och sedan hugga den i hjärtat. Vem gör sådant?

Jag är så arg och upprörd att jag gråter. Fy fan vad vidrigt.

Gröna fingrar

2006-05-04T06:19:00.000-07:00

Jag målar en tavla. En tavla som J ska ha. Det är roligt, och just nu går det rätt bra. Jag har knappt tänkt alls på vad han kommer tycka om den, vilket jag tror är en förutsättning för kreativiteten.

En knasig del i mig är lite rädd för att tavlan ska bli så bra att jag fäster mig vid den och inte vill ge bort den, vilket gör att jag måste hindra mig själv från att ibland medvetet måla lite fulare än jag kan. J har dock ingen anledning att oroa sig, jag kommer inte släppa tavlan förrän den är perfekt. Det är nämligen viktigt att allt är perfekt. Precis hela tiden.

Det är iallafall roligt. Jag gillar att måla som jag målar när jag målar som jag vill och inte som andra vill. När jag bara låter det vara okej att färger är skrikiga och lite jobbiga. När det är ok att känna sig lite japansk och lite knasig. När jag känner att jag kanske inte är perfekt, men att jag ändå är jag när jag och ingen annan. Jag gillar att jag har en stil.

Ikväll ska jag måla med gröna färger. Det tycker jag jättemycket om, och mina fingrar kommer vara alldeles kletiga när jag är klar. Kan nämligen inte låta bli att pilla på färgen ibland. Mest bara för att känna att den är våt och levande. Att den är formbar och reversibel. Att det fortfarande är ok att göra fel. Att det är lugnt om det inte blir helt, helt perfekt.

Valborg schmalborg

2006-04-30T05:29:00.000-07:00

Överlag tycker jag att valborg är en ganska onödig tillställning (om man nu inte råkar befinna sig i Uppsala) och jag har egentligen aldrig gillat att stå och glo på den där sabla elden...

Hormonisk

2006-04-29T11:25:00.000-07:00

On the dark side:

Jag är inte guds fagraste av barn idag, kan jag lova. Min stackars kropp jagas av vilda hormoner vars livsmål verkar vara att tränga ut genom min hud och bilda fula, fula bucklor och finnar i hela mitt ansikte. Ansiktet har dessutom antagit en mindre charmig grå-röd ton, vilket jag innbillar mig får mina öron att se köttiga ut.

Kan inte hjälpa att jag tycker att det är orättvist (på med mest trumpna minen, muttra ner i en kudde) att snälla jag ska behöva slita så oändligt för att få halvtaskig hy, medan min syster inte behöver lyfta ett finger för sin peaches-and-cream komplexion.

On the bright side:

Idag på step-uppen hade jag på mig mina nya, fina träningsbyxor som jag fick av älskling, och mina nya fina träningsskor som jag köpt själv. Jag var så gymchick så ni anar inte. Såg noga till att hålla ansiktet bortvänt från alla under hela tiden jag var där, för att inte sabba illusionen av snärtiga jag...

Pratade med B idag som meddelade att hon nu fått sin lilla dotter. Helt otroligt, tycker jag, hur någon jag känner bara kan få barn hur som helst. Coolt.

Hipp, hurra, fölsedá!

2006-04-26T01:04:00.000-07:00

Det är nästan så att jag inte fattar att iden gått så fort, men idag firar jag och min älskling 4 år tillsammans. För att ge lite perspektiv på saker och ting, och för att visa hur jäkla lång tid 4 år är, har jag gjort en lista på vad som gällde för fyra år sedan:

1. Jag var 20 (!!!)
2. Göran Persson hade inte träffat Anitra (de är förresten gifta nu. Harkel, host, nudge, nudge)
3. Enronskandalen var hetast.
4. USA hade inte invaderat Irak än.
5. Ingen kunde tänka sig att gå ut i grå mjukisbyxor nedknölade i lackstövlar, canada goosejacka och bh. Konstigt.

För att ytterligare sätta lite perspektiv på den tid som förflutit tänkte jag göra en lista på vad jag gjort sedan vi träffades:

1. Nästan gjort en barnbok.
2. Målat en tavla.
3. Gått upp 8 kilo i vikt.
4. Gått ner 9 kilo i vikt.
5. Kommit halvvägs till en magister.
6. Varit chefredaktör på en tidning.
7. Jobbat två år på en statlig myndighet.
8. Jobbat 3 val
9. Fått löneförhöjning 6 gånger
10. Börjat träna
11. Lärt mig programmera
12. Fått en låtsassyster
13. Börjat längta efter barn
14. Målat om två rum hemma
15. Haft mens 48 gånger

Lång tid.
Jättelång tid.
Grattis till oss!

Nu är jag försenad igen.

Oblockerad

2006-04-25T13:58:00.000-07:00

Nu. Äntligen. Dåligt som tusan, och säkerligen sämre ändå, men färdigt. Min kropp känns som en urkramad svamp, är verkligen fysiskt trött efter den här tentan.

Jag sprang jättelångt och jättelänge på ett band idag. Mycket längre än jag sprungit förr. Jag är faktiskt rätt bra ibland.

Blockerad

2006-04-24T06:54:00.000-07:00

Jeez. Är totalt blockerad. Jag som aldrig haft problem med att skriva sitter nu och stirrar på den fullkomligt tomma skärmen och undrar hur man stavar till prototyp. Det värsta är egentligen inte att veta att jag måste skriva den här texten, det värsta är att vet att jag egentligen kan skriva den här texten utan några större problem. Vad är det för fel på mig? Måste kommer över den här ribban, hur svårt kan det vara. Hoppa då! Kom igen! Så jävla svårt är det inte! Du kan ju, fan vad feg du är! Dumhuvud!

Det är inte svårt. Det är inte svårt. Det är inte svårt. Ändå står jag helt handfallen inför uppgiften och istället för att försöka göra något konstruktivt av situationen nöjer jag mig med att nypa mig i låret och konstatera att jag fortfarande är alldeles, alldeles för tjock.

Öm och ömsint

2006-04-22T05:13:00.000-07:00

Min kropp är öm idag, har enormt mycket träningsvärk i ryggen. Steppen imorse gick dock bra ändå, även om det kändes ganska tungt där någonstans i mitten.

Måste diska.
Måste skriva hemtenta.

Vill bara sova och kramas.
Kramas och sova.

Squish, squash

2006-04-21T11:25:00.000-07:00

Fasen. Jag fick storstryk av J i squashen (bestämd form, någon?) idag. Men det var roligt, jätteroligt, så det gör inte så mycket.

Idag råkade jag dessutom göra fel på ett bibliotek så att larmet gick. Sen gjorde jag fel två gånger till. Sen försökte jag låna böcker med helt fel kort, och då blev jag hejadad av en bibliotikarie som gav mig ett riktigt lånekort. Sen tittade bibliotikarien forskande på mig, vände sin plattskärm mot mig, pekade på den och sa: "Här ska du se, på Internet, där kan du logga in med ett alldeles eget lösenord, om du vill. Vet du hur man använder Internet?".

Ja. Jag tror det. Kanske.

Prestera, för fan!

2006-04-20T13:01:00.000-07:00

Prestationsångesten inför min hemtenta (inlämnas senast nästa onsdag) står mig högt över huvudet och jag kan nästan inte fatta hur gärna jag vill göra bra ifrån mig. Lämna ett intryck. Imponera. Prestera.

Frågorna är inte så svåra. En om systemarkitektur som jag nog skulle fråga C om hjälp med om det inte hade varit för att det nog tyvärr redan är lite för många som frågat honom om just det innan mig. Så jag låter nog bli. Fixar det själv. Inte allt för svårt. Men ångesten över att det inte ska bli helt på pricken perfekt är så stor att jag inte riktigt vet vad jag ska göra av den. När jag stod i dushen efter träningen idag insåg jag att jag inte tänkt på tentan på hela timmen när jag svettades och sparkades. Det var skönt. Jättejätteskönt. Kanske ska jag helt enkelt träna mera. (Fast man kanske inte alltid bara kan fly? (hum. Här känner jag att jag borde skriva ngn form av utvikning på det ämnet. Fast det får bli imorgon. Japp. Så får det bli.))

Imorgon ska jag och J spela squash. Det ska bli roligt, roligt. Jag ska vinna. Hade jag tänkt.

Cyklar runt i världen

2006-04-19T13:12:00.000-07:00

Kvinnan på spinningcykeln framför mig idag luktade gamla fötter och gubbsnopp. Varje gång jag ställde mig upp på cykeln hamnade hennes äckliga lukt i min näsa.

Jag ville skrika åt henne. "Hörru! Du luktar gamla fötter och gubbsnopp!"

Ville jag skrika.

Matnyttigt

2006-04-18T06:20:00.000-07:00

Jag läser i tidningar om hur man äter nyttigt. Minst 6 mål varje dag. Inte så mycket socker. Inte för mycket fett.

Jag bestämde mig för att försöka äta lite bättre. Idag blev det gröt med kanel till frukost, en grov smörgås med lätt leverpastej och grönsaker till mellanmål, cous-cous med broccoli och gula morötter, kalkon och majs till lunch, och snart, snart är det fuktstund. Jag tycker inte att det är särskilt jobbigt att äta nyttigt. Fast jag har å andra sidan bara gjort det i 6 timmar än så länge.

Apdum jätteapa

2006-04-16T10:36:00.000-07:00

Är helt förlamad av hur dum filmen King Kong är. Om du läser det här, Peter Jackson, se detta som en varning... Jag kommer att jaga upp dig och kräva hämnd och kompensation för de tre timmarna du stal från mitt liv. Sabla, fåniga, överdigitaliserade apkräk!

Tankar i regn

2006-04-15T11:11:00.000-07:00

Väl hemma lyssnar vi på radiohead och jag tänker på när jag var 19 och satt i min trädgård i Strängnäs och rökte under äppelträden. Det var fint. Väldigt fint, t.o.m. Även om jag luktade rök då. Det var mysigt. Jag satt inlindad i en blå filt och min katt strök runt i gruset kring mina bara fötter. Det var stjärnklart. Natt. Ibland skriade en mås. Vattnet kluckade en bit bort, och om jag var helt tyst kunde jag höra det ända upp till mig. Det var ganska varmt. Jag var 19. Inte smal. Inte tjock. Inte mullig. Hopplösa lår. Ganska snygg mage. Allt det där, ni vet.

Det finns en tröst i att drömma sig tillbaka. På samma sätt som det finns en tröst i att plantera sig i nuet. Att gosa in sig i hans bröst och lyssna på när han läser en saga om en humla som tar passagerarflygningar. Att dra in honom i näsan och koppla av i tanken på att jag är älskad. Det kan inte alltid vara lätt. Men ibland är det faktiskt det. Lätt. Bara lätt. Och inte ett dugg svårt.

Undermålig som fan

2006-04-11T02:06:00.000-07:00

Fan! Helvete! Skitskitskitskiiiiit!!!

Jag missade statistiktentan. Helvete. Det slår mig att jag inte tagit en tenta på väldigt, väldigt länge. Jag har kompletterat upp u-tentor, men inga godkända-på-stuberten-tentor så långt ögat kan nå. Jag är skoltrött. Jag är trött på mig. Jag är trött på Kista. Jag vill inte göra någonting. Skulle nog inte ens tänka på detta om det inte var för att jag är osäker på huruvida jag kommer få komplettera upp den här tentan eller om jag måste skriva om den helt och hållet. Satan!

FAN! Jag trodde ju att jag skulle bli godkänd. Var nästan övertygad om det. Kan inte varit många poäng ifrån g. Helvete! Min plan är att svära hela dagen.

Wroom, gnägg, pling och bang

2006-04-08T12:42:00.000-07:00

I fredags var jag och älskling ute i Älvsjö och tittade på bilarna på mässan. Det var mysroligt (åtminstone till sista timmen när den här unga damen fick ont i fötterna och visst blev lite kinkig över en ganska äcklig glass hon köpt) och tidvis mycket underhållande. Roligast av allt var nästan när två öldrickande killar tyckte att jag inte visste något om bilar (mest för att jag var tjej) och berättade samma sak för mig som jag precis konstaterat högt. "Ja, du vet, den här och den här och den där borta är ju samma bil i grunden, de har ju inte ens brytt sig om att ändra instrumentpanelen". Ja. Jag vet. Jag sa precis det. För mindre än en nanosekund sedan faktiskt. Babooon!

Idag var jag äntligen ute och hälsade på mina föräldrar igen. Det är konstigt hur vi kan bo så nära, men ändå ses så himla sällan. Fick se systers nyfödda lilla häst, som bet mig hårt i armen (ja, det blev ett märke!) och hoppade jättehögt och trillade i leran. Regnet stod tyvärr i vägen för den ganska mysiga landsidyllfantasi jag förväntat mig skulle utspelas, så visiten hos hästarna blev ganska kort. Sen spelade jag schack med min bror (jag vann, men gnuggade inte in det eftersom jag är en person full av takt och ton...) och pratade med min mamma. Slutligen fick vi kalasgod mat och trevlig konversation.

Tågresan hem bjöd på världens skrangligaste lilla dörrvakt som på ett ganska tvivelaktigt sätt försökte stöta på mig genom att gång på gång låta mig gissa hänförande (verkligen hänförande) fakta om honom. Jag gissade fel på alla frågor (hur gammal tror du att jag är, vad tror du att jag jobbar med, hur tror du att jag bor, vad tror du att jag ska göra i sommar, etc, etc) och satt hela tiden med ena handen i väskan och greppade min överfallsspray. Det är lite freaky när någon sätter sig brevid en i en i övrigt helt tom vagn.

Save a horse - ride a cowboy

2006-04-03T03:29:00.000-07:00

Igår var en bra dag. Jag och L tog pendeln till Stockholm Södra och såg Brokeback Mountain. Jag grät som ett litet barn. Mycket bra film. Efter filmen tog vi en kopp choklad på chokladkoppen i Gamla stan och pratade. Det slog mig hur annorlunda, på ett bra sätt, det är att prata om jobbiga saker med någon som är utbildad att prata om jobbiga saker. Överlag kände jag mig lättare och bättre än på länge efter det samtalet. Skönt.

2500 kalorier

2006-03-30T01:48:00.000-08:00

Idag är en sådan där dag då jag formligen suktar efter fysiskt lidande. Smärta som garanterat gör allt lite lättare att hantera. Jag har sovit illa. Det var spöken och våltäktsmän och utnyttjade flickor överallt. Någon som kvävdes.

Är tjockare idag än på länge. Åt åtminstone tre deciliter ben & jerrys och en ugnspizza igår. Det är lätt 2500 kalorier jag inte behövde. Mitt hår ser trist ut, och jag tänker att jag kanske borde försöka sätta en sax i luggen för att liva upp det lite. Fattar inte hur stora mina vader är idag.

Självdestuktivt tänkade är relativt enkelt att få till. Behöver inte anstränga mig allt för mycket för att hitta alla fel jag kan tänkas ha. Behöver inte tänka så länge innan jag inser att jag är rätt kass. Det är konstigt hur lätt självdestruktivt tänkande kan botas genom självdestruktivt handlande. Fast å andra sidan är det ju ganska simpel matte. Två minus blir ett plus.

Våren luktar bajs

2006-03-24T08:00:00.000-08:00

Ja. Jag vet. Jag är lika besviken som du. Hundägarkräk.

Vår och skaparglädje

2006-03-24T02:48:00.000-08:00

Jag lovade mig själv att jag inte skulle bli för uppspelt när det började kännas som vår i luften, just för att jag inte ska bli så besviken sen när snöstormen kommer... Överlag kan man säga att min plan gått åt fanders. Vilket fantastiskt väder! Solen gör mig tokig av vällust, och jag vill bara falla på knä och lukta på alla oändligt sköna imaginära blommor som växer längst vägkanterna. Jag vill av någon anledning shoppa.

Fredagskänslan har infunnit sig på ett så där skönt sätt, idag är dagen jag kan plussa på ytterligare sex poäng på min avklarade utbildning och lägga statistikkursens förbannelse och rapport till handlingarna. Så skönt. Så befriande. Kvar att göra idag är att dricka en kopp te, gå en promenad i vårsolen (ja, jag sa faktiskt vår) och äta indiskt med min allra bästa vän och min allra bästa pojkvän. Mina åtaganden känns långt ifrån betungande.

Dagen med C igår har tänt skaparglädjen, jag vill måla eller rita eller sy. Kanske sa jag ta med mig sketchblocket på min promenad? Ja. Det blir nog helt fantastiskt. Minst.

Historier som inga är

2006-03-17T02:38:00.000-08:00

Begåvning medför ansvar.

Jag är bra på att uttrycka mig i ord. Särskilt bra är jag på att uttrycka mig i akademiska ordalag. Det kommer naturligt. Jag vet hur jag bäst vränger ett ord eller en mening för att få det att låta större än vad det i själva verket är, jag vet mycket väl hur lätt en väldispotionerad text kan förvilla även den mest vane läsare att tro att textens innehåll är korrekt och ordentligt genomarbetat. Jag är mästare på synonymer. Synonymer gör texten mer estetiskt tilltalande och mer trovärdig.

Faran med begåvningen kommer då den missbrukas. Det händer så lätt, för vem orkar egentligen skriva en akademisk Hamlet (pojkvännens uttryck) varje gång en rapport ska lämnas in. Jag finner mig därför oroande ofta i situationen "jag-ljuger-ihop-något-tjusigt-och-tomt". Jag trivs i sanningens namn mycket illa i den situationen. Det är inte så att jag förfalskar eller hittar på fakta, inte heller plagierar jag, men jag skriver egentligen inget av värde. Jag kan ofta bli förvånad över hur länge man kan föra ett helt tomt resonemang och få det att se helt korrekt ut, utan att någon märker det. Tanken på detta gör mig nedslagen, allt oftare känner jag mig falsk och idiotisk, det är ju knappast så att jag lär mig något på detta. Men ändå. Det är ju så lätt. Lätt att smita från det ansvar begåvningen för med sig.

Min plan är att arbeta bort beteendet tills dess att det är dags att skriva magisteruppsatsen.

Den moderna kroppen

2006-03-16T02:27:00.000-08:00

Inte tjock. Inte smal. Inte mullig. Lite rund om rumpan. Smal om magen. Lite för tjocka överarmar. Hopplösa lår. Min kropp gäckar mig genom att ständigt vägra att uppfylla den mentala bild jag har av den som lång, smidig, stark och vacker. Istället manifesterar den sig gång på gång som lite för stor, lite för klumpig och lite för långt ifrån det rådande idealet.

Kroppen kan visas på olika sätt. Den kan vara krökt i en smickrande kurva, airbrushad och ljussatt. Den kan vara iklädd fula, osmickrande trosor, gropig, blek och tung. Jag mäter mitt värde utifrån hur kroppen porträtteras och omvärderar därmed min självkänsla från dag till dag. Ofta förstår jag varför det är viktigt att vara ung, stark och vacker bara genom att anta att det verkligen är så, men ibland faller hela min tanke kring utseendet och jag börjar omvärdera. Vad ska jag egentligen med en perfekt kropp till? Hur ska jag nyttja detta flyktiga, hur ska det göra mig lycklig?

Tanken på kroppen är ofta det enda som kan lindra min växande längtan efter ett barn. Vetskapen om att bristningar kommer förstöra den vackraste av mina kroppsliga tillgångar, magen, gör det lite lättare att acceptera hans nekande inställning till föräldraskapet. Jag kan känna mig nedslagen och äckligt ytlig när jag inser att min längtan efter min framtida son eller dotter så snabbt kan stävjas av tanken på ett oattraktivt yttre. Det känns svårt att acceptera att jag helt emot min vilja är precis så ytlig.

Egentligen bara en tidsfråga

2006-03-15T03:06:00.000-08:00

Jag är inte originell.

Så många fler än jag har på samma sätt stapplat igång sina bloggar och blottat sina hjärtan med hopp om att med sin oslipade ärlighet och charmiga osäkerhet lyckas fånga åtminstone en enda läsare därute som kan ta del av ens tankar och känslor. Någon som nästan kunde älska en, om det bara inte vore för det oändliga rum som blockerade vägen för sådana känslor enbart genom sin fysiskt oöverkomliga storlek.

Jag räknar inte med att någon kommer älska mig för att jag skriver en blogg. Härmed svär jag att den här bloggen endast ska skrivas för mitt egna sinnes ro och nöje.